På ett förhållandevis tidigt stadium gick staten under första världskriget in och styrde livsmedelskonsumtionen. Betydligt mer avvaktande och passiv förhöll den sig exempelvis under livsmedelskrisen som nödåren på 1860-talet orsakade.

Med fokus på första världskriget studerar Börje Björkman, doktorand i Lund men verksam vid Växjö universitet, hur stat, kommun och andra inblandade hanterat livsmedelskriser från 1700-tal till 1900-tal.

Han konstaterar att statens intresse av att förse sina arméer med mat också kommit civilbefolkningen till gagn. Under första världskriget byggdes det efter hand upp en organisation som styrde prissättning och leveranser till centrala förråd, men hur sedan kommuner, byar och församlingar fick del av detta berodde till stor del på hur de själva agerade. Medan somliga försökte kapa åt sig så mycket som möjligt, höll andra på sin självständighet och valde att sköta sig själva utan inblandning.

I många kommuner inrättades små lokala livsmedelsnämnder med politiskt tillsatta representanter. Deras uppgift var att fördela kommunens matresurser. Efter 1917 blev kommunerna skyldiga att inrätta sådana nämnder, innan dess tillkom de på statligt men ändå frivilligt initiativ. Även om tillgången på livsmedel ibland var god ledde dålig organisation och kommunikation på många håll till demonstrationer och plundringar av lador. Nämnderna hade maktbefogenheter – som att beslagta livsmedel – de sällan använde sig av.

När historiker behandlat första världskrigets livsmedelskris har de koncentrerat sig på våren 1917, den vår som kulminerade i hungerkravaller. Denna tid har beskrivits som en brytpunkt, men Börje Björkman framhåller att mycket av det som anses ha startat då, skedde både tidigare och senare. Redan tidigare satt exempelvis arbetarrepresentanter i en hel del livsmedelsnämnder runt om i landet – fast kanske visade vissa kommuner från och med nu sin goda vilja genom att välja in någon ytterligare. Och att ransoneringarna infördes 1917 är en sanning med modifikation; det fanns kommuner som redan infört sådana – och de som inte gjorde det nu heller.