Svensk filmhistoria

En översiktlig guide till svensk film

Svensk filmhistoria är bra mycket mer rik och spännande än många tror. Stora filmkonstnärer har jobbat i vår filmindustri sedan stumfilmens guldålder och många nya spännande namn är i hugget. I denna artikel kommer du att få en översiktlig guide i svensk filmhistoria.

Stumfilm

Den svenska stumfilmen har haft en stor betydelse för filmvärlden. Inte minst har Victor Sjöström haft ett enorm inflytande med filmer som Körkarlen, som bland annat lade grunden för den välkända ”yx-scenen” i The Shining.

En annan stor gigant på denna tiden var givetvis Mauritz Stiller, som lyfte fram vår stora stjärna Greta Garbo i sin fantastiska filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga.

Körkarlen

Talfilmens och pilsnerfilmernas intåg

Efter att ekonomin hade börjat återhämta sig från den stora börskraschen 1929, gjorde talfilmen dundersuccé på de svenska biograferna. Allt fler och fler ville se film och industrin lade i en högre växel. Snart delades filmen upp i två läger, de mer konstnärliga projekten, så som Gustaf Molanders En kvinnas ansikte, och de folkkära pilsnerfilmerna.

När den första pilsnerfilmen Pensionat Paradiset gick upp på bio år 1937 blev svenska kritiker som tokiga. Krismöten hölls och stora kulturpersoner ville förbjuda liknande filmer från att produceras igen. De fick snabbt ta tillbaka sin kritik när det visade sig att Pensionat Paradis blev en enorm publikframgång.

40- och 50-talet

1944 gjorde Alf Sjöbergs klassiker Hets en enorm framgång och blev den första svenska filmen att belönas med Guldpalmen i Cannes. En smal och energisk ung man vid namn Ingmar Bergman hade skrivit filmens manus och fick snart börja regissera. Han höll ett otroligt produktionstempo och mellan sin första film Kris (1946) och sin första klassiker Till Glädje (1950) avverkade han hela nio filmer (av varierande kvalitet).

Under 50-talet följde Bergman sedan upp succén med filmer som Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället. Andra framträdande filmskapare under denna tid var Arne Mattsson (Hon dansade en sommar) och Hasse Ekman med sitt queera kärleksdrama Flicka och hyacinter.

Hets

60 och 70-talet

Under denna period genomgick svensk film en hel del förändringar. Under 60-talet införde Harry Schein den stora filmreformationen och yrkade på mer konstnärlig film. Ingmar Bergman utforskade sina existentiella frågor på ett allt mer experimentellt vis, medan nya filmskapare som Vilgot Sjöman och Mai Zetterling sprängde sexvallen och bidrog till den sexuella revolutionen i USA. Likaså började Jan Troell och Bo Widerberg uppmärksammas.

70-talet stod istället politik och socialrealism på menyn. Widerberg gjorde flera starka filmer och likaså Jan Troell, som blickar tillbaka med Utvandrarfilmerna. En ny filmmakare vid namn Roy Andersson förevigar ungdomskärlek i sin mästerliga debutfilm En kärlekshistoria.

Ingmar Bergmans filmer vann två Oscars på 60-talet för bästa utländska film, men även om han redan var enormt hyllad skulle hans TV-serie Scener ur ett äktenskap cementera hans ståndpunkt som en av världens största filmnamn. Serien går att streama gratis på SVT-play och dess ikoniska bild med det olyckliga kärleksparet lutandes mot sänggaveln i varsin sida av sängen används och vinkas till frekvent i nya filmer.

Mai Zetterling

80- och 90-talet

På 80-talet lämnades i mångt och mycket det politiska spåret och ett större fokus blev på komedier och historiska dramer. Vi har exempelvis Lasse Åbergs filmer i ena änden och filmer som Mitt liv som hund, Den enfaldige mördaren och Ormens väg på Hälleberget i den andra. Det är fortfarande mycket tunt med kvinnliga regissörer, men Gunnel Lindblom släpper Sally och friheten och Suzanne Osten gör regidebut.

På 90-talet händer egentligen inte särskilt mycket. Den ironiska humorn får kraftigt genomslag samtidigt som Lukas Moodyson, Richard Hobert och Colin Nutley blir stora namn.

Sällskapsresan. Lasse Åberg som Stig-Helmer Olsson.

2000-talet och framåt

Den senare tiden har svensk film blivit mer mångfacetterad. Smala och mer konstnärliga filmer produceras av mindre bolag, samtidigt som SF verkar fokusera på givna succéer. Betydligt fler kvinnliga regissör har fått utrymme och Filminstitutet har satt upp nya utvecklingsmål.

Ruben Östlund har fått stora internationella framgångar med sina filmer som närmast kan beskrivas som tragikomiska studier av människor i obekväma situationer. Hans senaste film The Square tog hem Guldpalmen i Cannes och fick en Oscarsnominering för bästa utländska film.

Vad som kommer hända härefter får helt enkelt historien utvisa.